Det där planerade passet på rullskidor, plötsligt började jag hitta på en massa ursäkter för att slippa undan. Middagen låg i magen, tröttheten kom över mig och soffan kändes rejält lockande. Brottades ett tag med det där samvetet innan jag nästan hade bestämt mig för att imorgon minsann var en lika bra dag som idag att ge sig ut på, då kom mannen hem. "Du sa att du skulle träna idag, nu har jag stressat hem för att du ska hinna göra det. Det är bara pallra sig ut!" sa han och jag kände nästan en slags ömhet. Han förstod att det var viktigt för mig att få till den här träningen, vilket uppvaknande. Jag som trott att han mest tycker det är jobbigt när jag vill iväg på mina träningspass, det gör han förmodligen också men han verkar också förstå. Kan man smita undan från det? Det var bara att ge sig ut och det var riktigt skönt, det ska erkännas. Det är tur man har nära och kära omkring sig som ger en liten välbehövlig knuff ibland!
Så nu har jag kört 5 km (nåja, nästan då) på rullskidor och börjar ha balans på de där grejerna. Milen nästa, eller iaf 7,5 km =)
Bra jobbat!
skriven