Linda

 

Det här är min minsting, familjens lillebror. Han står just och tittar ner på sin stackars mor som ligger utslagen på vardagsrumsgolvet. Han tycker nog att jag ser rolig ut där jag ligger och kippar efter andan, trots att det säkert är mer än fem minuter efter jag kommit innanför dörren efter min löptur. "Mamma... Va gööö du???" frågar han uppmanande. 

 

Jag tog säsongens första intervallpass igår, valde långa intervaller för att inte behöva gå upp till maxtempo direkt efter förkylningen. Men var det så smart ändå? Det är ju rätt segt med långa intervaller och inte vet jag om jag är så bra på att hålla nere farten.

4x 3 min arbete, 2 min vila med 5 min uppvärmning och 5 min nedvarvning. 

Snittfart intervall 1: 4,48 min/km
Intervall 2: 5,02 min/km
Intervall 3: 4,41 min/km
Intervall 4: 4,52 min/km

 

Förstår ni varför jag låg som en blöt fläck??!! Under 5 min igen! Visserligen bara under 3 min, men ändå. Intervallen över 5 min genomfördes under rejälv motvind när jag sprang längs några öppna ängar, övriga var mer jämna vindar.  Varje intervall fick jag kämpa mot impulsen att bara stanna efter ca 1 minuts löpning, det värkte i hela kroppen och att få luft ner i lungorna var näst intill en kamp. Varje gång jag klarat av en 3-minutersintervall utan att stanna fast jag inget hellre ville, kändes som en seger! 

Så som svar på sonens fråga sa jag "njuter.."

 

Idag nyttjade jag och mina kollegor lunchen till att för en gångs skull gå på ett pass på vårt gym, som omväxling mot att leda. Ca 30 minuters core-träning blev det, ett mycket bra pass som tvingade fram svettpärlorna trots det låga tempot under sådan träning. Två stycken en-minutsplankor hade hon med i passet, det är ganska länge sedan jag stått i längre plankor, kör med tabata-intervaller på dem numera. Så det var en liten kamp att hålla ut där, impulsen att lägga sig ner kom igen fast jag vet att jag klarar det. Så när sista pipet på sista plankan ljöd kände jag mig igen nöjd över att pannbenet sitter där det ska.