Eftersom vi ändå satsade mot vår Klassiker, resonerade vi som så att det var lika att gå all in. Vi var ju ändå i vårt livs form, eller försökte vara i alla fall, varför inte nyttja situationen till max? Den sista helgen i maj ställer vi oss så på startlinjen till vårt livs första marathon.
Många sa att Lidingöloppet är värre än ett marathon, har man klarat det så klarar man 42,2 km på plant underlag. Att det inte var kuperat mer än över Västerbron var en klar fördel, men 12 km kvar när 30 är avverkade är en lång sträcka. En löptid på över 4 timmar är en lång tid att belasta kroppen på det stötiga sätt som löpning innebär, särskilt löpning på asfalt. Men vilken folkfest. Att springa i skogarna på Lidingö har sin charm, de finns rätt mycket publik efter banan där också. Men så mycket folk som följer en genom Stockholm stad är häftigt. Lastbilsflak med livemusik i alla gathörn. Som ett enda stort party!
Den regntunga morgonen när vi tog oss från Täby in till stan, till Östermalms IP, där vi stod i evighetslånga bajamajaköer som folk hoppade i och ur helt ostrukuterat, rent av stressad till slut om vi ens skulle hinna till start. Den byttes till vackert solsken just när startskottet gick. Även denna gång velade jag länge och väl om löparjackan skulle vara på eller inte, valde inte på och valde rätt igen. Startfältet var stort, det gick inte att springa när det började röra på sig. Man gick i sakta mak med människor precis överallt omkring en. En bit fram ser man hur lunken övergår till en mer guppande massa och plötsligt börjar man guppa med. Små, små, trippande steg när de sprittande känslan man har i kroppen bara vill komma ut och komma igång med löpningen. Så, lossnar det och stegen blir längre, vi springer! Ett marathon är påbörjat och det är bara att bita i.
Selfie från starten, just innan den sakta lunken inleddes
Det finns farthållare bland löparna, de springer med stora ballonger på snöre ovanför sig. 4:30, 4:45, 5:00, menar de min/km? Vilken ska man välja? Det tar ett tag att luska ut att det är sluttiden, vill jag hinna in på ca 4:30 så slår jag följe med den ballongbäraren. Jag tänker inte på de från början, jag försöker springa på och hitta mitt tempo. Runkeepern avslöjar ganska snart att jag håller för hög fart, den säger 5:30 min/km mest hela tiden, det är för fort. Det är mitt miltempo. Men jag kan inte sakta ner. Jag försöker, då känns det som att jag kryper fram och benen vill mer. Jag ger efter. Jag tänker det får bära eller brista, jag gör ett försök. Kilometer avverkas, tempot håller i sig, jag är förvånad, tänk om jag kan ta mig in på 4 timmar? Jag förstår nog inte riktigt just då precis hur långt 42,2 km är.
Ett halvt marathon avverkas på 2.10, inte alls en dålig tid för en motionär som jag även om tempot sänkts något. Otroligt nog känner jag mig fortfarande fräsch när den milstolpen passeras. Men sen händer det, 25 km in i loppet blir benen tunga som bly. Det känns som att jag håller samma tempo som innan men Runkeepern säger obönhörligen 6 min/km, 6:30 min/km, 7 min/km. Det går inte längre att trycka på, shit, har jag gått på för hårt ändå? Var jag övermodig? Det är så otroligt svårt att veta hur man ska lägga upp ett lopp när man aldrig sprungit så långt förut. 30 km och jag ligger jämsides med 4:30-ballongen, länge, och känner att det är en helt ok sluttid, här håller jag mig. Då börjar även den dra ifrån.
Att stanna på vätskekontroller i det här läget är ingen vila, ingen befrielse. Varje gång man slår av på löpsteget är en tagen risk att inte kunna återta det igen. Det gör ont. Vid 28 km tar jag den första gelen och hittar lite energi igen. Vid 32 tar jag nästa som också är sista, måtte det räcka ända in. Andra vändan på Västerbron, som betyder ca 8 km kvar, då går jag hela vägen upp för den. Då den går uppför först så sluttar den nerför sen, det är min räddning för att kunna ta upp farten igen. Rulla på, lugnt och fint, slå inte sönder låren, jogga på. För det är vad det är, joggning, löpningen är släppt nånstans där på Djurgården.
Jag har nu följe med 4:45-ballongen, den här släpper jag inte och försöker jobba med motivationen och pannbenet. Det svider under armarna, jag har skavsår, återigen en ny erfarenhet för mig. Har valt att springa i linne när jag alltid annars använder t-shirt, orutinerat! En misstänkt skavsårskänsla förnimmes även från ena foten, det är bara ignorera, här stannas ingenting, då blir det ingen målgång för mig! Hittar en kontroll med kaffe några kilometer från mål, vet ni hur underbart fantastiskt denna livets brygd kan smaka?? Börjar räkna ner. 38 km, 39 km. Snart står det 40 men fortfarande återstår 2. Hur lång kan en kilometer kännas? Hör någon säga "nu är det bara den här gatan kvar", äntligen! Ser Stockholm stadion när gatan börjar ta slut, då svänger man in på nästa gata, hallå där?? Sen svänger man in vid stadion, sen springer man runt stadion, sen springer man in på stadion, där springer man runt hela löparbanan, sen går man i mål! Slutar springa, börjar gå, slutar inte gå. Det. Gör. Så. Ont. I. Benen. Jag går, får en foliefilt över mig, en medalj runt halsen. Följer strömmen ut ur stadion, får en jättefin vattenflaska som tacksamt nog även är fylld med vatten. Fortsätter följa strömmen av löpare, in mot Östermalm IP igen, där väskinlämningen är. För att ta sig ner dit måste man gå nerför en trappa. På säkert 15 trappsteg. Försök göra det med höftböjare som sagt upp sig, lår som protesterar och vader spända som fjädrar. Det blev baklänges till slut. Var det något slags slutgiltigt test om man verkligen skulle förtjäna sin Finishertröja som väntade i slutet av trappan?
Högt värderat i samlingen!
En tröja och en goodiebag senare hittar jag Camilla vid väskinlämningen, hon småjoggar mot mig, hur går det till? Jag linkar fram. Hon har tagit sig i mål på 4.20 och jag lyckades spurta från min ballongföljeslagare och putsa till sluttiden till 4:39:29. Vi har klarat vårt första marathon med helt godkända tider dessutom. Jag visste det var en bra idé att smida medan järnet är varmt.
In action
Finishers!
Den följande natten bir det inte många timmar sömn, det smärtar så i benen att minsta rörelse noga måste planeras och ofta hjälpas att utföras. Tar mig upp på toa under en sen timme och ser att mina axlar är rödbrända, har valt att springa i linne när jag alltid annars har t-shirt, noga noterat igen inför framtiden! Men, knät har hållt. Inte minsta lilla antydan till svullnad eller smärta i det knä som totalt pajade ihop under Vasaloppet. Det här med asfaltslöpning är inte enbart en dålig idé. Och vad är lite smärta i jämförelse med det endorfinrus ett avklarat marathon medför? Detta är en upplevelse jag längtar efter att få upprepa!