Jag och Camilla anlände till Stockholm redan på fredag morgon, gott om tid att turista lite. Så gott om tid att fötterna började protestera. Hade faktiskt redan tisdagen innan avresa dragit på mig en rejäl seninflammation i tibialis anterior, en skärande smärta på ovansidan av foten som kändes av vid varje steg. Denna fredag på stan började jag verkligen bli orolig för hur jag skulle kunna prestera med denna smärta.
Laddade med Sushibuffé
För att sedan ta oss ut till Lidingö
Hämta nummerlappar och installera sig på boendet, för att sedan reka en bit av banan på vägen ut till Grönsta gärde och Pastaparty som uppladdning.
Lördag morgon, hotellfrukost, fjärilar i magen. Ont i foten, äkta oro, hur ska jag klara detta? Camilla hjälper mig att tejpa foten, trampade ju snett i somras, ingen direkt stukning men påverkade nog ledbanden ändå. Mycket onödigt när jag är överrörlig som det är. När tejpen är på plats är inte smärtan i senan lika påtaglig längre, blir liksom distraherad av tejpens tryck. Lite gate-control kanske?
Vi tar oss till starten, står i en evighetslång bajamajakö och får flashbacks från Vasaloppet, dock inte liks kallt. Behagligt väder, mulet, inte direkt regntungt, strax över tio grader. Velar ett tag om löparjackan ska vara på eller inte, behåller den på, visade sig vara klokt. Starten går, led 9, har fått vänta ett tag nu. Camilla stack redan i led 6. Försöker hålla ett lugnt tempo, inte dra iväg med skocken, mycket svårt! 5 km på 30 min, är detta för högt tempo? Håller det hela vägen? Försöker vara klok och gå snabbt istället för att jogga i uppförsbackarna. 20 km när 2 timmar passerat. Inser där och då att det inte kommer ta 1,30 att klara sista milen om nu inget extremt händer, alltså kommer min skamgräns att klara sig. Väldigt stärkt av detta tar jag mig relativt självsäkert an sista milen. Trött i benen, helt klart, men hur svårt kan det vara..?
Såå svårt kan det vara! Med 8 km kvar kommer den första krampen, långt ner i lårmuskeln, alldeles ovan knät. Försöker stretcha men hur kommer man åt där? Stannar, går, masserar, försöker springa igen. Känns bättre men efter en stund ny kramp, sprider sig upp längs låret, men klart lättare att sträcka ut då. Så, äntligen, eller hur man nu ska se på det, Abborrbacken! Går naturligtvis, känner plötsligt en hand på axeln. "Ursäkta, han springer för 40:e gången, vi passerar" Anders Gyhlenius har just tagit stöd mot mig. Så går de framför mighela backen upp, jag är starstrucked!
Kommer upp för backen, kan jogga lite igen, kommer kramp, promenerar. Uppför Karins backe som är mycket kortare än jag tror. 2 km kvar, kan höra målområdet, nu jävlar sparas här ingenting! Skiter i kramp, skiter i smärta, tackar någon för att slutet sluttar. Rusar (nåja) i mål på 3:13:28 och är SÅÅ nöjd med min tid och mitt pannben att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen! Lotsas av folkmassan till lite bananer, Cola, blåbärssoppa (Vasaloppet, ey). Hittar Camilla, som tagit sig in under 3 timmar, den lilla snärtan. Hämtar kläder, tar oss till fots(!) till Bosön, lyckas klara av en dusch och stupar sen över sängen. Dock ingen rast och ingen ro, svidar om och beger oss på After Run med tillhörande middagsbuffé. Överväger en öl till maten men avstår faktiskt. Backar flera vändor på oerhört god mat, innan vi tar välförtjänt kväll och kryper ner i sängarna.
Shit alltså, vi klarade det! Första delen i vår klassiker!!
Söndag blir det lite mer strosande på stan, i betydligt långsammare tempo än under fredagen. Foten gör brutalt ont. Firar och avslutar vår underbara helg på Ben&Jerrys glassbar, kan det bli mer perfekt?
Varför just Fun.Run? Under hela loppet spelade jag Fun. i lurarna, de har hängt med hela träningssommaren, jag vet ungefär hur långt jag hunnit när vissa låtar kommer. Det är som att ha med sig ett nöjesfält i löparspåret. En av de saker som triggar min tjurighet och göder mitt pannben! Vad inspirerar dig?