Jag är en slow starter... det tog mig 10 år att fatta vad jag skulle utbilda mig till, trots ett liv av intresse för kropp, rörelse och dess samspel. Min skid- och löparkarriär blev inte mer än en motionärs eftersom jag väntade till 25+ innan jag började. På samma sätt har jag haft ett liv av intresse för och tankar kring hur vi bygger vår värld och vårt samhälle, men aldrig tagit mig för att på riktigt få utlopp för det. När jag väl bestämde mig, jag ska engagera mig politiskt, har jag liksom smugit igång. Jag blev till och med tillfrågad om och vald till att bli ordförande för mitt partis lokalförening och ändå använde jag inte min plattform med den potential den har. Nå nu, är det dags. Har jag den här möjligheten vore det idioti att kasta bort den.
Förra helgen var Första maj, jag tog tillfället i akt att ställa mig i talarstolen. Precis så där nervös som man är vid en debut var jag, lägg därtill ett sällskap av en riksdagsledamot och en ordvirtuos och få ett hum om den position jag upplevde mig slå ifrån. Men jag klev upp där och jag sa det jag hade tänkt mig och ytterligare en sak kan bockas av på the Bucket list. Jag har talat. Det jag sa var följande:
Kamrater och mötesdeltagare.
Det är faktiskt en stor ära för mig att för första gången få stå här och tala och att få framföra ett budskap. Jag tänkte använda det här tillfället till att tala om att arbeta tillsammans.
Det finns väl ingen bättre dag än denna att tänka tillbaka på det som den gemensamma kampen har gett oss, allt det som de allra flesta av oss uppskattar, åtnjuter och förväntar sig. Arbetsrätt, semester, föräldraledigt. Tillgång till vård, skola, välfärd. Saker som vi faktiskt levt så länge med nu, att det finns de som inte längre vet hur vi uppnådde dem. Att det är en naturlag som inte kan förändras.
Den tron, att allting finns av sig självt, lägger grunden för individualismen vi lever i idag. Ju mer den får växa och slå split i den solidariska kampen, desto längre glider vi ifrån varandra. Tills vi står där, var och en för sig själv och alla är sin egen lyckas smed. En norm att förhålla sig till oavsett om vi tror på det eller inte. I klartext säger jag att det systemskifte som pågår slår mot själva vår kärna, att arbeta tillsammans.
Utifrån den normen är det särskilt två saker jag ofta reagerar på. Det ena är hur vi vänder oss mot varandra när vi söker orsaker till varför det vi tar för givet inte längre fungerar. Det andra är hur det gemensamma arbetet för nånting är på utdöende, i min vardag är mitt närmaste exempel föreningslivet.
Det sätt vi lever på idag, var och en för sig själv, gör att utrymmet och viljan att ge av sin tid till någon annan minskar. Den som har tillgångarna kan dessutom ofta köpa sig fri från det som måste göras och lämnar allt färre kvar att dela på arbetsbördan.
En av mina favoritliknelser är att vi snart kommer använda konsulter att träna våra barn i fotboll.
Men fråga den fotbolls- eller hockeyförälder som hängt med sitt barn och gjort jobbet för att få det att fungera, hur mycket det ger tillbaka. Vi människor mår bra av att göra saker tillsammans, att tillsammans arbeta för ett gemensamt mål och bidra på det sätt som just jag kan. Som fikaförsäljare (eller kanske den som bakar), som tränare, som organisatör eller som peppare och påhejare. Tänk om det åter skulle börja värderas, det vi gör för varandra blir lika viktigt som det vi gör för oss själva.
Kamrater, det är trots allt en förändring på gång. Pendeln är så sakta på väg att slå tillbaka. De allra flesta av oss, vilken riktning vi än kommer ifrån, vill att det sätt vi byggt vårt samhälle på ska fungera. Insikten om att vi alla gemensamt kan bidra kanske kan väckas igen. Tittar vi ut i världen kan vi se hur en gräsrotsrörelse växer lavinartat, i kapitalismens högborg USA, kring en socialist. I Europa är svaret på de blåa och rent bruna vindarna att vänsterpolitiken återkommer. Och i Sverige är de mest uppmärksammade och uppskattade reformerna direkt plockade från Vänsterpartiet och riktade mot vår gemensamma välfärd. Vi är efterfrågade!
Men vi måste bli ännu starkare. Vi måste ge förändringen en ordentlig skjuts och se till att pendeln snabbare stabiliserar sig. Vi måste börja hos oss själva, gå tillbaka till våra egna rötter och organisera oss. Alla behövs, alla kan bidra, som fikafixare, organisatör, påhejare. Oavsett om du är nyfrälst eller gammal räv, om du vill lära dig mer eller vara den nytänkande, engagera dig. Vi kan inte sätta vår tillit till någon annan eller några få, det är när vi arbetar tillsammans som vi gör skillnad!
Tack!
