Så var det det där med bonus

Eftersom vi ändå satsade mot vår Klassiker, resonerade vi som så att det var lika att gå all in. Vi var ju ändå i vårt livs form, eller försökte vara i alla fall, varför inte nyttja situationen till max? Den sista helgen i maj ställer vi oss så på startlinjen till vårt livs första marathon. 
 
Många sa att Lidingöloppet är värre än ett marathon, har man klarat det så klarar man 42,2 km på plant underlag. Att det inte var kuperat mer än över Västerbron var en klar fördel, men 12 km kvar när 30 är avverkade är en lång sträcka. En löptid på över 4 timmar är en lång tid att belasta kroppen på det stötiga sätt som löpning innebär, särskilt löpning på asfalt. Men vilken folkfest. Att springa i skogarna på Lidingö har sin charm, de finns rätt mycket publik efter banan där också. Men så mycket folk som följer en genom Stockholm stad är häftigt. Lastbilsflak med livemusik i alla gathörn. Som ett enda stort party! 
 
Den regntunga morgonen när vi tog oss från Täby in till stan, till Östermalms IP, där vi stod i evighetslånga bajamajaköer som folk hoppade i och ur helt ostrukuterat, rent av stressad till slut om vi ens skulle hinna till start. Den byttes till vackert solsken just när startskottet gick. Även denna gång velade jag länge och väl om löparjackan skulle vara på eller inte, valde inte på och valde rätt igen. Startfältet var stort, det gick inte att springa när det började röra på sig. Man gick i sakta mak med människor precis överallt omkring en. En bit fram ser man hur lunken övergår till en mer guppande massa och plötsligt börjar man guppa med. Små, små, trippande steg när de sprittande känslan man har i kroppen bara vill komma ut och komma igång med löpningen. Så, lossnar det och stegen blir längre, vi springer! Ett marathon är påbörjat och det är bara att bita i.
 
Selfie från starten, just innan den sakta lunken inleddes
 
Det finns farthållare bland löparna, de springer med stora ballonger på snöre ovanför sig. 4:30, 4:45, 5:00, menar de min/km? Vilken ska man välja? Det tar ett tag att luska ut att det är sluttiden, vill jag hinna in på ca 4:30 så slår jag följe med den ballongbäraren. Jag tänker inte på de från början, jag försöker springa på och hitta mitt tempo. Runkeepern avslöjar ganska snart att jag håller för hög fart, den säger 5:30 min/km mest hela tiden, det är för fort. Det är mitt miltempo. Men jag kan inte sakta ner. Jag försöker, då känns det som att jag kryper fram och benen vill mer. Jag ger efter. Jag tänker det får bära eller brista, jag gör ett försök. Kilometer avverkas, tempot håller i sig, jag är förvånad, tänk om jag kan ta mig in på 4 timmar? Jag förstår nog inte riktigt just då precis hur långt 42,2 km är. 
 
Ett halvt marathon avverkas på 2.10, inte alls en dålig tid för en motionär som jag även om tempot sänkts något. Otroligt nog känner jag mig fortfarande fräsch när den milstolpen passeras. Men sen händer det, 25 km in i loppet blir benen tunga som bly. Det känns som att jag håller samma tempo som innan men Runkeepern säger obönhörligen 6 min/km, 6:30 min/km, 7 min/km. Det går inte längre att trycka på, shit, har jag gått på för hårt ändå? Var jag övermodig? Det är så otroligt svårt att veta hur man ska lägga upp ett lopp när man aldrig sprungit så långt förut. 30 km och jag ligger jämsides med 4:30-ballongen, länge, och känner att det är en helt ok sluttid, här håller jag mig. Då börjar även den dra ifrån.
 
Att stanna på vätskekontroller i det här läget är ingen vila, ingen befrielse. Varje gång man slår av på löpsteget är en tagen risk att inte kunna återta det igen. Det gör ont. Vid 28 km tar jag den första gelen och hittar lite energi igen. Vid 32 tar jag nästa som också är sista, måtte det räcka ända in. Andra vändan på Västerbron, som betyder ca 8 km kvar, då går jag hela vägen upp för den. Då den går uppför först så sluttar den nerför sen, det är min räddning för att kunna ta upp farten igen. Rulla på, lugnt och fint, slå inte sönder låren, jogga på. För det är vad det är, joggning, löpningen är släppt nånstans där på Djurgården.
 
Jag har nu följe med 4:45-ballongen, den här släpper jag inte och försöker jobba med motivationen och pannbenet. Det svider under armarna, jag har skavsår, återigen en ny erfarenhet för mig. Har valt att springa i linne när jag alltid annars använder t-shirt, orutinerat! En misstänkt skavsårskänsla förnimmes även från ena foten, det är bara ignorera, här stannas ingenting, då blir det ingen målgång för mig! Hittar en kontroll med kaffe några kilometer från mål, vet ni hur underbart fantastiskt denna livets brygd kan smaka?? Börjar räkna ner. 38 km, 39 km. Snart står det 40 men fortfarande återstår 2. Hur lång kan en kilometer kännas? Hör någon säga "nu är det bara den här gatan kvar", äntligen! Ser Stockholm stadion när gatan börjar ta slut, då svänger man in på nästa gata, hallå där?? Sen svänger man in vid stadion, sen springer man runt stadion, sen springer man in på stadion, där springer man runt hela löparbanan, sen går man i mål! Slutar springa, börjar gå, slutar inte gå. Det. Gör. Så. Ont. I. Benen. Jag går, får en foliefilt över mig, en medalj runt halsen. Följer strömmen ut ur stadion, får en jättefin vattenflaska som tacksamt nog även är fylld med vatten. Fortsätter följa strömmen av löpare, in mot Östermalm IP igen, där väskinlämningen är. För att ta sig ner dit måste man gå nerför en trappa. På säkert 15 trappsteg. Försök göra det med höftböjare som sagt upp sig, lår som protesterar och vader spända som fjädrar. Det blev baklänges till slut. Var det något slags slutgiltigt test om man verkligen skulle förtjäna sin Finishertröja som väntade i slutet av trappan?
Högt värderat i samlingen!
 
En tröja och en goodiebag senare hittar jag Camilla vid väskinlämningen, hon småjoggar mot mig, hur går det till? Jag linkar fram. Hon har tagit sig i mål på 4.20 och jag lyckades spurta från min ballongföljeslagare och putsa till sluttiden till 4:39:29. Vi har klarat vårt första marathon med helt godkända tider dessutom. Jag visste det var en bra idé att smida medan järnet är varmt.
In action
 Finishers!
 
Den följande natten bir det inte många timmar sömn, det smärtar så i benen att minsta rörelse noga måste planeras och ofta hjälpas att utföras. Tar mig upp på toa under en sen timme och ser att mina axlar är rödbrända, har valt att springa i linne när jag alltid annars har t-shirt, noga noterat igen inför framtiden! Men, knät har hållt. Inte minsta lilla antydan till svullnad eller smärta i det knä som totalt pajade ihop under Vasaloppet. Det här med asfaltslöpning är inte enbart en dålig idé. Och vad är lite smärta i jämförelse med det endorfinrus ett avklarat marathon medför? Detta är en upplevelse jag längtar efter att få upprepa!

Nog blev det en klassiker!

Såg ni i tisdags, En klassiker på TV? Plötsligt kom det över mig, jag har gjort det där! På riktigt! Jag var där och cyklade runt den lilla pölen Vättern, jag har känt på hur 30 mil på cykel känns, jag har känt den underbara känslan att passera mållinjen och äntligen få kliva av sadeln. JAG har gjort det. Wow! 
 
Innerst inne visste jag att jag skulle göra det, så klart, har man en gång påbörjat en utmaning så slutför man den om det bara går. Men rädslan för just 30 mil på en cykelsadel och 3 km simning i öppet vatten var stor. Jag var långt ifrån säker på att klara av det. Men att jag ville försöka var det aldrig något tvivel om. 
 
Det började lugnt på Lidingö för snart ett år sedan, löpning tycker jag om och vet att jag kan. Kuperingen var det jobbigaste där, var jag bor är det inte så mycket backar och därmed svårt att föreställa sig och förbereda sig. Sista milen var en pärs med kramp som jag aldrig drabbats av tidigare, långa stunder då jag enbart kunde gå istället för att springa, menjag sprang över mållinjen och jag klarade min målsättning. Lidingöloppet var en bra start som gav mersmak för det som låg framför oss, mig och min klassikerkompis Camilla. Vad anade vi då hur vår klassiker skulle bli??!!
 Nöjda och glada efter målgång på Lidingöloppet 2013
 

Vintern blev en historia för sig, snudd på rekordtidig start på säsongen med rekordtider för mig i skidspåren. Hade med mig en seedning till nionde led redan efter ett vårlopp och tog mig upp ända till åttonde efter ett grisigt lopp i blötsnö och trasiga spår i februari. Vintern smälte först bort även för oss här uppe, jag och min syster åkte skidor under julhelgen i 4 plusgrader och regn (samma väder som midsommarafton 2014 senare skulle komma att bjuda på). Innan den isande kylan kom och förhindrade resterande planer på mil i skidspåret.
Sen höll hela Vasaloppet på att regna bort, nattliga insatser med vattenpumpar och manuell spåruppbyggnad räddade årets arrangemang. Starten blev om möjligt ännu jobbigare då startfälten gick ihop nästan direkt efter starfållorna, vi stod så länge i första backen och det var så bakhalt att en hel startgrupp promenerade uppför backen OCH fick fortsätta loppet. Vilken käftsmäll för oss som slet på skidorna för att ta oss upp. 
6 mil kördes utan spår, efter de första två gav mitt knä upp. Belastningen att försöka hålla emot när skidorna gled ut blev för mycket för den stackars trotjänaren. Halvvägs genom loppet bestämde jag mig för att bryta. I Evertsberg skulle jag kliva av, jag skulle vara smart! Inte förstöra den kropp som ska hålla några decennier till helst. Men vem f-n ger upp?? Inte då jag... Camilla hade med nöd och näppe fått tag på en startplats så vi kunde fortsätta våra klassikerplaner, skulle jag då slänga allt i sjön för att jag hade lite ont? Skulle inte tro det! De sista tre milen kom spårpatrullen, så fort jag kunde sätta skidorna på rälsen (nåja) gjorde det inte ont längre. Svullet och jävligt, ja det var det, men det gick att åka. En trevlig karl i en vallabod hjälpte mig med lite extra klister, så de två sista milen kunde jag äntligen åka på lite. Efter visst justerande av mina tidigare måltider, från början en önskan om kring 9 timmar, landade jag på att klara mig under 10.30 med EN sekund. Målgång 10.29.59 och drömmen om Klassikern levde ännu!
Bild från 2013, en betydligt trevligare målgång med en timmes kapning av PB!
 

Så, två delar avklarade. De två som jag var tryggast med, tränad för och sett fram emot. Om än med blandade slutresultat som ni förstår. Nästa etapp, cykel! Bland det tråkigaste jag vet, sitta på en cykel, mil efter mil. Visserligen lite mer fart, men ändå, hur kul är det?
Roligare än jag trodde! Helt biten är jag inte än, men helt klart är det en idrott jag fortsätter att utöva. Att jag fick tag på bra utrustning var också ett lyckokast. En lättrullad skönhet med bekväm sadel anpassad för kvinnliga delar, så nöjd jag är med min Scott. Men att ta sig ut på träningspassen var svårare, det finns så mycket annat som är roligare, springa till exempel. Drygt 30 mil fick jag ihop i träningsmängd, 10 mil som längsta pass. Med tanke på att Camilla skrapade ihop typ 12 så kände jag mig nöjd! Dessutom tackar jag min cykelintroduktör, hon som jag köpte cykeln av, som gav mig ingående tips och råd om hur detta snabba redskap skulle hanteras. Jag lärde mig fort att hålla hög kadens och växla därefter och att rundtrampa, det gjorde att jag ganska snabbt kunde jobba med fart utan att slita ut knäna eller låren. 
 
Starten gick 00.15, vi hade anlänt till Motala på morgonen innan start. Boende i sporthall var bokat till efter målgång, vila några timmar i bilen under dagen var vår plan. Vi vek ner sätena, rullade ut sovsäckarna, la oss ner och somnade. Ja, Camilla gjorde det iaf... hon som hade sovit hela natten medan jag körde oss ner till Motala. Det gick bra att köra, tänkte att jag har gott om tid att vila under dagen, vilket jag hade, men sömnen kom inte. Två timmar lyckades jag blunda, mer blev det inte. Tävlingsnerver, ligger nära till hands?
 
Mörkt var det, när vi kom ut på vägen efter starten var ett rött pärlband av baklyktor det vi såg framför oss. Det tog aldrig slut! Vilken syn. Lätt att följa så bara trampa på. Vi var tre stycken, Camillas kusin startade samtidigt som oss. Vi kör, har medvind känner jag, även om fartvinden luras lite och man hinner tänka "blåser det inte lite framifrån ändå?" Cykeldatorn visar hastighet runt 30 km/h mest hela tiden, jag tycker det går lite för fort i början, försöker dämpa oss, men det går inte. 10 mil till Jönköping försvinner i ett huj, mörkret ger sig, köttbullar i magen och i gryningsljuset vänder vi och börjar cykla upp mot Hammarsundet på den norra spetsen av Vättern. Då känner man att vinden definitivt har varit i ryggen tidigare, nu har vi den mot oss. Inte så starkt ännu, men det är också nu som uppförsbackarna kommer. Här nånstans drar de två ynglingarna iväg, den gamla tanten (jag) hamnar på efterkälken. Trycket i benen för att ta sig uppför är inte lika hos mig som hos de. Men jag hittar min fart och kämpar på. Sen står hon plötsligt där igen, Camilla, på en parkeringsficka och väntar på mig. Min lagkamrat! Hon har ont i knät, hon trampar för tungt uppför, benstark som hon är, men det tar på benen att cykla så. VI slår följe igen, backarna avtar något men vinden friskar i. I Hjo är det första gången vi får stanna extra länge på kontrollen, det är en matstation men Camilla behöver behandling för sitt knä, smärtlindring åtminstone. Vi linkar runt lite här och där innan vi hittar en generös medcyklist i matsalen som gräver fram ett piller ur väskan. Underbara medmänniska! Vi äter, dricker och trampar vidare. 
 
Det börjar värka i ryggen, det börjar trycka i skinkorna, jag blir plötsligt också mycket trött. Stannar vid ett tillfälle och sätter mig ner vid vägkanten, bara vila en liten stund, jag håller helt ärligt på att somna sittande där. Vi fortsätter. Motvinden piskar runt oss, träden står ibland helt böjda men oftast vispar de runt i alla riktningar. Stannar vid alla kontroller, Camilla får massage, jag väntar liggande i gräset. Vi cyklar vidare. Vid ett tillfälle tänker Camilla kasta cykeln i diket, jag lyckas hindra henne. Vi cyklar vidare. På Hammarsundsbron ser jag min lagkamrat ta mittfilen bredvid lastbilstrafiken för att undvika att se hur högt upp vi är, jag kan inte bestämma mig för pest eller kolera, så jag håller mig nånstans mellan broräcket och trafiken. Vi tar oss över, delseger! Vinden är åter i ryggen. Med 23 km kvar vaknar vi, målet hägrar, vi börjar trampa. Farten ökar, vi har medvind! Vi cyklar vidare. Nu känner vi oss som cyklister, vägen blir en mindre slingrande skogsväg, vi tar kurvorna nästan liggande, susar uppför backarna och toktrampar nerför. Snart är vi där, snart är vi färdiga! Avfarten upp mot Motala, som vi lämande i natt, genom rondellerna, förbi industriområden, så ser vi det, vattnet! Pölen! Den är där framför oss och kravallstängslen som kantar upploppet susar förbi. Vi inser det nästan inte, att vi är i mål. Att vi har trampat i 16 timmar och 40 minuter och får äntligen stanna på riktigt. 
Efteråt är det en veteran som berättar att det var den värsta rundan i konkurrens med ett år då det snöade, denna runda 2014 med 15 mil i motvind. 
Så jäkla nöjda efter målgång! Och såå trötta...
 
 Aldrig har ett sporthallsgolv någonsin varit så bekvämt som natten efter detta.
 
Tre momen avklarade, ett enda kvar. Ett som jag inte ägnat så många tankar när jag varit fullt upptagen med att oja mig över Vätternrundan. Nu slog det mig med full kraft att det också krävdes att simma 3 km i öppet vatten. Den kortaste ansträngningstiden men den gren jag behärskar klart sämst. Varför hade jag inte insett det tidigare? Att det faktiskt var simningen jag borde bekymrat mig över? Förnekelse är en stark kraft! 
Badhuset blev välbesökt de här veckorna mellan cykel och simning, som tur var började jag åtminstone känna att jag orkade simma. När våtdräkten kom på blev det ännu lättare, självförtroendet började långsamt öka igen. Det här skulle gå vägen. Om det bara skulle börja bli lite varmare i vattnet. Det blev en daglig rutin att besöka Vansbrosimmets websida och kontrollera vattentemperaturen. Låg länge på 13-14 grader men steg långsamt, när det börajde stå 16 grader kändes det ändå lugnt att klara det med våtdräkten. Så började det regna, midsommar hos oss bjöd på samma väder som den gångna julhelgen, 4 grader och regn. Vattentempen sjönk, det började pratas om inställt lopp. Vårt sista moment, skulle allt arbete vi lagt ner gå om intet på sista etappen!!??
 
Loppet kortades... Det var inte fullt så illa att de ställde in, men loppet kortades. Det räknades in i klassikern om det genomfördes, troligen var det en fördel för mig och min mediokra simerfarenhet, men loppet kortades! Tror ni jag har fått höra det efteråt? Har jag gjort en klassiker? Verkligen? På riktigt??
 
Att simma Vansbro var inte så hemskt som jag föreställde mig. Promenaden mot starten var bland de jobbigare saker jag gjort. Jag tvivlade något så oerhört på mig själv och kunde inte föreställa mig att klara av det, trots att sträckan var halverad. Hur skulle jag ens ta mig ut i vattnet och påbörja simningen. Hur skulle jag klara det? Vad skulle jag göra om jag inte orkade? Man kan ju inte bara stanna, i vatten. Jag var, helt ärligt, rädd på riktigt. Vi kom fram, vi smorde in oss i fårfett där huden syntes, min dräkt var kortärmad och -benad. Vi tog på oss chippen och simmössan, vi genomförde uppvärmningen. Jag kände mig som en robot. Vi gick in i startfållan, vi registrerade våra chip och vi gick ner i vattnet. Det var kallt. Man drog efter andan när kylan träffade en. Jag la mig ner i vattnet och jag började simma. Våtdräkten bar mig, medströmmen skjutsade mig. Jag simmade! Andningen lugnade ner sig, jag fick in en rytm, det gick, det går. Fortsätt så. Det kommer en vätskekontroll, men det går så bra så jag tänker att jag tar nästa, det hade ändå gått så fort dit, det var inte ens 500 m avklarat än. Jag simmar på. Camilla ligger strax framförmig, jag ser att hon crawlar lite, jag bröstsimmar på, lugnt och fint, rädslan släpper. Jag simmar. Det går fort medströms, vi vänder runt kröken och det riktiga jobbet börjar, motströms. Känner inte direkt skillnad från början, det är inte så kallt som de sagt att det blir när man vänder in i dalälven, det är inte så strömt som jag hört. Jag simmar på. Visst, det tar lite längre att passera nästa boj som markerar 1000 m, men det går inte bakåt iaf. Jag simmar. Jag är jämsides med Camilla, vi ligger så en stund, sen passerar jag henne. Hon dyker upp igen, crawlar lite, jag håller mitt bröstsim, jämn rytm. Jag börjar bli passerad av simmare från startgruppen efter oss. De som crawlar på riktigt, en simmar helt sonika tvärs över mig. Fort som fan! Han missar mitt huvud tack och lov, men det skvalpar vatten mot ansiktet, passa kallsuparna. Jag har brygga bredvid mig hela tiden, känner att det är bara hugga tag om det skulle behövas, men jag simmar på. Jag ser inte längre Camilla, men hon kan ha passerat på utsidan, det är mycket folk runt mig nu. Jag blir sparkad på ibland, känner att jag själv får in en rikig fullträff på någon bakom mig, skäms lite. Simmar på. Ser målet, segt går det, men det närmar sig. Kan slå handen i kaklet, eller plankan, sätter fötterna mot rampen och ska kliva ur. Kan inte gå. Måste dra mig upp med armarna i ledstången, känner mig tung som bly när vattnet inte längre omsluter mig. Går i mål! Har simmat 1500 m utan att stanna en enda gång, är inte särskilt trött och fryser inte alls. Varför kortade de det förbannade loppet??? 
 
Står en stund och funderar på vart Camilla är, har hon gått upp mot medlajerna eller är honkvar i vattnet? Hon vinner alltid över mig så jag är förvånad att hon inte står där och tar emot mig. Då ser jag henne kliva upp på rampen, betydligt graciösare än vad jag åstadkom, men hon gör det när jag redan står uppe och väntar. Jag vann!! En gren fick tanten spöa snärtan, det kändes faktiskt lite bra ändå.
 
Oj, vad vi kramades!! Vi hoppade och skuttade och var anmält svamliga, vi hade tagit oss i mål på det sista momenten i den klassikersatsning vi påbörjat nio månader tidigare. Det var som en förlossning! Camilla gillade inte min liknelse men jag ville förmedla den positiva känslan när allt är klart, allt arbete, all väntan och allt kämpande är över, när man kan njuta av resultatet. Jag tror hon förstod till slut. 
Vi hann bara till duscharna så kom bevikelsen över oss, de hade kortat loppet. Det var 25 grader varmt med strålande sol, ingen av oss hade känt av kylan i vattnet trots att tempen låg kring 14-15 grader. Vi var rörande överens om att vi hade klart 3000 m, vi ville ha mer! Där och då estämde vi oss, det blir en till! Vi tänker simma hela sträckan, vi tänker göra om alltihop, till och med 30 mil i cykelsadeln. Vi tänker ta en silvermedalj och vi tänker göra den andra klassikern snabbare än den första. Vi börjar den 27 september på Lidingö. Vi hoppas ha vädergudarna med oss. 
 
Lidingö för ett år sedan bjöd på fantastiskt löparväder, vi började starkt med varsitt fint resultat. Sen genomförde vi det värsta Vasaloppet, bland de värre Vätternrundorna och ett pga väderförhållandena avkortat Vansbrosim. Nu kan det bara bli bättre!!!
 
Nog blev det en Klassiker!