Ligger ännu kvar i sängen, förvisso trevligt och avkopplande då lilleman sover och de två andra roar sig själva. Men jag känner mig så rastlös, som att jag bara går omkring och väntar på nåt, men tar mig ingenting för.
Eller jo igår tvättade jag massor, i princip allt vi hade samlat på oss då alla maskiner var lediga samtidigt, det är lite vardagslyx. Sen tog jag med barnen och letade upp skor som tål att slitas på när vädret växlar innan riktig vinter, hittades på Kupan för en billig penning, färdigslitna kan man säga. Vi har städat och lagat mycket mat för bekvämlighetens skull inför kommande vecka. Så viss tillfredsställelse har jag känt av idogt hushållsarbete, ändå är det nåt som saknas. Som jag väntar på.
Det är nog de där förändringsvindarna som börjat storma, har slutat leta lägenhet då huset är det som siktet fastnat på. Är det dumt, kanske? Bör jag fortsätta planera för framtid här också, eller riskerar jag att tappa fokus mot det jag verkligen vill? Jag bara väntar.. Och planerar i smyg..
Som inbiten Pajalabo kan jag säga att Pajala sannerligen är en trevlig vistelseort. Men bo? Nja. Kanske. Men först ska man upptäcka resten av Sverige.
skrivenDet är visserligen en fördel att tvättmaskinerna oftas står till förfogande.men för min del väger inte det speciellt tungt mot det mer spännande liv man kan ha på andra ställen. Jag lägger aldrig ned planer på att bo här. Men jag inser också vad jag måste ofta i fall jag flyttade tillbaka hit. Frågan ät vad som är viktigast. Som Pajalas slogan "här får du vara i fred" ok? Tack så mycket men det får man i Stockholm också. Väldigt ofta.
Gruvan kommer???? Jaså. Än en gång skall Jesus bland oss vandra. Vaffan! Gruvan säger ju redan upp folk. Den har funnits i två veckor typ. Man kan inte flytta hit med motivationen att "när gruvan kommer"
Nä, att bo i Luleå passar er underbart. Nära hem och nära till en karriär som sjukgymnast och bilmekaniker. Tänk vilka möjligheter ni ger barnen. Huset i jarhois blir en perfekt semesterflykt om så bara över en helg eller en hel semester.
Värre är det med mig som envisas om Sthlm. Jag har inte nära hem! Även om det går fort att åka så känner man att avståndet svider. Men MEN!!!! Jag har världen för mina fötter i stället för att stå med gummistövlar på en myr!
Med vänlig hälsning, Andreas bitter.