I helg går Vätternrundan. Det lopp som som sätter mitt kanske i kanske en klassiker. 30 mil på en cykelsadel, hur tänker folk?? Förra året tog startplatserna slut på drygt två timmar efter att anmälan öppnade, när jag mitt på dagen idag kom att tänka på det drabbades jag av lite panik. Lyckligtvis upptäckte jag, efter lite desperat sökande på ett trögt mobilt nätverk, att anmälningsförfarandet även för Vätternrunda är ändrat och öppnar först i november som jag förstod det. Slappnade av lite grann och började inse att jag nog är ganska inställd på att köra det där loppet, trots allt. Hur mycket jag än försöker säga att cykel, det är inget för mig.
För någon vecka sedan tog jag en tur på min skramlande gamla mountainbike, tänkte att jag försöker känna lite på det där med att cykla som träning. Den är verkligen trög och torr och om jag nånsin vill ut och träna där jag är rädd för de där björnarna i skogen, bör jag göra det på detta visslande och gnisslande monster. Ingenting vågar sig fram ur buskarna då. Men lite drygt en mil lyckades jag tillryggalägga, nånstans kring 20 km/h. Det skulle i runda slängar betyda 15 timmars trampande, hur man nu ställer sig till det? Förhoppningsvis blir det på en annan cykel, då om ett år.
Kanske så här skulle passa för löparen i mig??
Men skämt åsido, kanske det verkligen blir en klassiker, när nu suget efter cykelloppet börjar växa. Kanske...
klart du kör vättern!
Inget snack. Vi kan köra långpass tillsammans och jag ska peppa dig så gott jag kan och lära dig det lilla jag kan. :) Kriga kan du redan, du är som klippt och skuren för klassikern. Inget att fundera över bara kööööööör!
Du vet var scott contessan finns.. ;)