Det är jobbigt att allt det där man befarade börjar hända. Allt som man försökte förklara för de som inte ville lyssna, de som hellre såg till sig själv än till oss alla. Är det värt några kronor mer till en själv när ett helt välfärdssamhälle försvinner. Det vi hade som andra avundades. En trygg tillvaro där hjälpen fanns om den behövdes och alla hade lika möjlighet till god utbildning.
Det är pengarna som styr, som är överordnat allt annat. Och att se till sig själv i första hand. Bland många unga människor jag har omkring mig är detta självklarheter, inget som ens ifrågasätts. Alla är sin egen lyckas smed, om man inte lyckas är man bara lat.
Nu börjar facit visa sig, vården gör de rikaste rikare på de äldres bekostnad och av våra, skattebetalarnas, pengar. Skolors struktur är uppluckrad, de elever som behöver mest stöd är minst välkomna när vinsten ska räknas in. Att få hjälp i en plötsligt förändrad livssituation är ingen självklarhet, man är utlämnad till ett eget kontaktnät som kanske inte alltid finns.
Ansvaret har flyttats ut till dem runtomkring en som alla numera sätter sig själv främst, vem ska då sträcka ut den där handen?
Vårt välfärdssamhälle är idag en illusion närd av dem som ännu inte sett den nya verkligheten.
Den dagen de själva hamnar i den situation, när de plötsligt inser att det inte går att styra över sjukdom eller att det där vinstintresset går ut över deras egen arbetssituation, då kommer de att sakna det som tas för givet idag. Hur förklarar de att de hamnade i den situationen, när det är de själv som styr sin tillvaro?