BF+3, nu är det officiellt den längsta graviditet jag har upplevt. Får man bli otålig redan? (För det är jag) Man ställer som in sig på ett datum och sen blir det ju antiklimax när inget händer. Till barnen har vi sagt att doktorn säger ett datum för att man ska veta ungefär när bebin kommer men sen är det bebisen själv som bestämmer när den vill komma ut, att det kan bli lite före men att man brukar få vänta lite extra. De verkar ha förstått det även om sonen hade nedräkning hela förra veckan fram till lördag. När det inte hände då så tog han det ändå med en klackspark och sa "det är bebisen som bestämmer". Men i morse frågade dottern: "Nääär ska bebisen komma ut?" Så nog väntar de.
Har försökt promenera en del, inte vara alltför stillasittande, känner att det trycker mer så nog närmar det sig.. men ingen smärta! Tänk att man kan längta efter smärta.. intressant det där..
Borde nog ha sett hockeymatchen i söndags, grym nervpirrare som säkert hade fått igång nåt. Men vad gjorde jag? Sov bort mest hela eftermiddagen och satt sen sömnlös stora delar av natten.. men jag såg en massa trevliga serier på TV, bl a förlossningskliniken på TV4 Fakta.
Så ikväll är det dags för semi, 10 år sen sist, känns bra det här. På söndag ska mannen och sonen gå på match.. är inte alls avundsjuk :-/
Nä, nu ska jag se förmiddagens avsnitt av förlossningskliniken =)
Föd för fan!
skriven