Linda

Skickade hem sonen med mannen i söndags, nu är vi bara tre kvar är i huset. Trots att de två äldsta spenderat större delen av sommaren med att slåss och allmänt sprida syskonkärlek omkring sig, blev det nästan tårkalas när sonen väl åkte. Direkt bilen rullade iväg sa dottern "jag vill bara stanna en vecka till, det är sju dagar!". Jag tänkte att det bara var just i den situationen men hon har varje morgon nu sagt "idag är det bara 6 dagar kvar.." "nu är det fem dagar tills vi åker.." Hon verkar mena sitt beslut på allvar. När hon nu inte har sin bror som sällskap har hon också börjat prata om alla kompisar i stan, undrar om de saknar henne och planerar vad de ska leka när de träffas igen. Jag tror hon verkligen har hemlängtan till lägenheten.. Aj, aj, jag som skulle kunna stanna till skolstart.

Så det ser ut som att hemresan är bokad till söndag.. med mycket blandade känslor! Visst blir det skönt med alla bekvämligheter vi inte längre har här i byn och visst blir det skönt att komma igång med sista året så man blir klar nån gång. Men efter denna sommaren här känner jag mer än någonsin att det är här jag vill bo. Jag vill så jättegärna kunna flytta tillbaka när jag är klar. Då är det ju en förutsättning att gå klart utbildningen och för det krävs det att åka tillbaka till stan. Men jag vill tillbaka! Nästa stora fråga att lösa är alltså arbetssituationen.. Tur man har ett år på sig.

Ska nu spendera sista veckan här med att besöka alla man inte ser så ofta under vintern, städa upp i huset och absolut njuta in i det sista av det underbara landet!