Linda

Jag är en slow starter... det tog mig 10 år att fatta vad jag skulle utbilda mig till, trots ett liv av intresse för kropp, rörelse och dess samspel. Min skid- och löparkarriär blev inte mer än en motionärs eftersom jag väntade till 25+ innan jag började. På samma sätt har jag haft ett liv av intresse för och tankar kring hur vi bygger vår värld och vårt samhälle, men aldrig tagit mig för att på riktigt få utlopp för det. När jag väl bestämde mig, jag ska engagera mig politiskt, har jag liksom smugit igång. Jag blev till och med tillfrågad om och vald till att bli ordförande för mitt partis lokalförening och ändå använde jag inte min plattform med den potential den har. Nå nu, är det dags. Har jag den här möjligheten vore det idioti att kasta bort den.

Förra helgen var Första maj, jag tog tillfället i akt att ställa mig i talarstolen. Precis så där nervös som man är vid en debut var jag, lägg därtill ett sällskap av en riksdagsledamot och en ordvirtuos och få ett hum om den position jag upplevde mig slå ifrån. Men jag klev upp där och jag sa det jag hade tänkt mig och ytterligare en sak kan bockas av på the Bucket list. Jag har talat. Det jag sa var följande:

Kamrater och mötesdeltagare.
Det är faktiskt en stor ära för mig att för första gången få stå här och tala och att få framföra ett budskap. Jag tänkte använda det här tillfället till att tala om att arbeta tillsammans.

Det finns väl ingen bättre dag än denna att tänka tillbaka på det som den gemensamma kampen har gett oss, allt det som de allra flesta av oss uppskattar, åtnjuter och förväntar sig. Arbetsrätt, semester, föräldraledigt. Tillgång till vård, skola, välfärd. Saker som vi faktiskt levt så länge med nu, att det finns de som inte längre vet hur vi uppnådde dem. Att det är en naturlag som inte kan förändras.

Den tron, att allting finns av sig självt, lägger grunden för individualismen vi lever i idag. Ju mer den får växa och slå split i den solidariska kampen, desto längre glider vi ifrån varandra. Tills vi står där, var och en för sig själv och alla är sin egen lyckas smed. En norm att förhålla sig till oavsett om vi tror på det eller inte. I klartext säger jag att det systemskifte som pågår slår mot själva vår kärna, att arbeta tillsammans.

Utifrån den normen är det särskilt två saker jag ofta reagerar på. Det ena är hur vi vänder oss mot varandra när vi söker orsaker till varför det vi tar för givet inte längre fungerar. Det andra är hur det gemensamma arbetet för nånting är på utdöende, i min vardag är mitt närmaste exempel föreningslivet.

Det sätt vi lever på idag, var och en för sig själv, gör att utrymmet och viljan att ge av sin tid till någon annan minskar. Den som har tillgångarna kan dessutom ofta köpa sig fri från det som måste göras och lämnar allt färre kvar att dela på arbetsbördan.

En av mina favoritliknelser är att vi snart kommer använda konsulter att träna våra barn i fotboll.

Men fråga den fotbolls- eller hockeyförälder som hängt med sitt barn och gjort jobbet för att få det att fungera, hur mycket det ger tillbaka. Vi människor mår bra av att göra saker tillsammans, att tillsammans arbeta för ett gemensamt mål och bidra på det sätt som just jag kan. Som fikaförsäljare (eller kanske den som bakar), som tränare, som organisatör eller som peppare och påhejare. Tänk om det åter skulle börja värderas, det vi gör för varandra blir lika viktigt som det vi gör för oss själva.

Kamrater, det är trots allt en förändring på gång. Pendeln är så sakta på väg att slå tillbaka. De allra flesta av oss, vilken riktning vi än kommer ifrån, vill att det sätt vi byggt vårt samhälle på ska fungera. Insikten om att vi alla gemensamt kan bidra kanske kan väckas igen. Tittar vi ut i världen kan vi se hur en gräsrotsrörelse växer lavinartat, i kapitalismens högborg USA, kring en socialist. I Europa är svaret på de blåa och rent bruna vindarna att vänsterpolitiken återkommer. Och i Sverige är de mest uppmärksammade och uppskattade reformerna direkt plockade från Vänsterpartiet och riktade mot vår gemensamma välfärd. Vi är efterfrågade!

Men vi måste bli ännu starkare. Vi måste ge förändringen en ordentlig skjuts och se till att pendeln snabbare stabiliserar sig. Vi måste börja hos oss själva, gå tillbaka till våra egna rötter och organisera oss. Alla behövs, alla kan bidra, som fikafixare, organisatör, påhejare. Oavsett om du är nyfrälst eller gammal räv, om du vill lära dig mer eller vara den nytänkande, engagera dig. Vi kan inte sätta vår tillit till någon annan eller några få, det är när vi arbetar tillsammans som vi gör skillnad!
Tack!

Verkar som att bloggen fylls med race-rapporter men väldigt lite däremellan, men nu är det då åter dags att avlägga en.

Hade länge stora förhoppningar på att äntligen ha lite flyt med vädret och få ett fint före till Mora, önskade mig strålande sol, minus 7 grader och stenhårda spår. Vintern hade varit hyfsat bra i dalarna och spåren var sedan länge säkrade med stabil tjäle i botten. Ända fram tills Vasaloppsveckan började... min syster var ner första helgen och körde kortvasan, stod i typ första startled och hade faktiskt rätt bra spår, den enda tävlingen som kunde stoltsera med det, åtminstone för de tidigast startande. Hon gjorde en fin tid på strax över 2 timmar för 30 km och vi såg ännu denna dag fram emot kommande helgs utmaning.

Så, tjejvasan kom sen och Camilla hade en bekant som körde som plötsligt rapporterade om obefintliga spår... här nånstans började verkligheten komma ikapp mig. Jag hade återigen åkt alldeles för lite skidor för att egentligen kunna prestera bra över nio mil och när det mer och mer började se ut som att förgående års förutsättningar skulle återupprepas sjönk modet rejält. Jag hade jättesvårt att ladda upp de sista dagarna och när folk lyckönskade och frågade fick jag nästan spela lite teater för att det inte skulle verka konstigt med mitt oengagemang. Ville jag verkligen åka hela vägen ner till Sälen för att återigen plåga mig i 11 timmar, det är inte vad Vasaloppet är för mig. 
Men ändå, träningen jag hunnit genomföra hade gått så himla bra och att lyckas ta mig till startled sju var bättre än jag någonsin kunnat tro. Så när prognosen ändå visade minusgrader nattetid dagarna runt vasan, levde jag på hoppet att det skulle falla sig till en fin dag i spåret ändå, det visade åtminstone solsken...

På fredag förmiddag på plats i Sälen är vi första gången ner till starten, hämtar nummerlappar och kollar läget. Fältet ser fint ut, vitt och faktiskt hårt i spåren. Det har varit nattkallt även om det är soligt och nån plusgrad vid den här tiden. Åker in till Mora, kollar stafettvasan och hänger i Vasaloppsmässan och sakta men säkert infinner sig stämningen, det är helt självklart att resa 12 timmar enkel väg efter en vinter med skidåkning i antingen svinkyla eller regnväder och att kämpa sig genom ett fyramila-seedningslopp, som alltid känns så mycket längre än 90 km, för att uppleva det här! Folket, stämningen, andas skidåkning med tusentals andra lika nördiga skidåkare. Diskutera valla så in i detalj att man kunde tro det handlade om livsuppehållande åtgärder.. Det kommer kännas så tomt om jag inte åker nästa år.

På fredag eftermiddag när vi passerar startfältet på väg till stugan igen, har en skugga börjat uppenbara sig var tjärnen är, min syster tar för första gången upp att kanske de smalnar av startfältet igen. Nej, inte kan väl det ske, starten är ju i övermorgon, förra året hade de veckor av mildväder och en tjärn som aldrig frös till. Inte blir det så... Sen blåser det hela natten och hela lördagen och prognosen säger igen plusgrader natten mot söndag och fortsatt hårda vindar. 

Lördag morgon är det glidtest av skidorna på just startområdet och en sista check av vallatipsen, skuggan har blivit tydligt tecken på vattenmättad snö... Lördag kväll tar de beslutet att smalna av starten, tjärnen är frusen men vatten har trängt upp pga av mildvädret och den hårda vinden som snabbar på snösmältningen. På söndag morgon, efter en natt utan minusgrader, så har ni kanske sett på TV hur startfältet till slut blev, blött... Pjäxorna tog in vatten redan när jag klev in i startfållan, i år vet jag inte hur det kändes att åka med torra skor, så egentligen blev det aldrig ett problem, det plaskade hela tiden.

Så, starten går efter sedvanliga förberedelser, det börjar liksom kännas som en vanesak det här, lite fjärilar i magen i bilen på väg till start, men inte alls samma anspänning som tidigare år, jag kunde sova under natten och hade full koll på grejerna under morgontimmarna. Är det det här som kallas rutin? 
Att ta sig uppför första backen var fortfarande jobbigt, man glömmer varje år hur tungt och långsamt det är att stå där, försöka hålla ordning på sina grejer bland alla dessa människor som inget hellre vill än trampa trugorna av dina stavar... vilken katastrof det hade varit. I år flöt det förvånansvärt fint, starten gick fantastiskt bra, jag märkte inget av det kaos det startade med. Trots avsmalning kom jag utan problem och utan stopp fram till backen, även där fick jag en fin väg upp med fäste på skidorna så jag kunde stå på de hela tiden, inget häng på stavarna och ingen större påfrestning på knät, otroligt skönt. Kommer uppför backen och ska börja åka och känner att fästet inte räcker för ett bra frånskjut. Vi hade vallat lite kallare från start och jag visste att jag nån gång skulle behöva valla om till rött klister, bestämmer där och då att göra det redan vid första kontrollen, vis av förra året att det är mycket mycket lättare att åka med bra fäste istället för att envist försöka ändå för att spara några minuters häng i vallaboden, vad tror ni man förlorar mest på egentligen? Sagt och gjort, två minuter i vallaboden i Smågan, som jag nådde på rekordfart 1h 27 min, mot tidigare ca 1.45, och sen hade jag fint tryck i skidan igen.

Jag var med på TV i starten, ser ni mig?? Röd jacka, gul nummerlapp..

Ut på myrarna där det utlovats kraftig medvind, det var det, i ca en km, sen kom vinden från alla håll. Ett staktag och i bästa fall stod man still, i sämsta åkte man bakåt. Jag såg folk som tippade åt sidan av vinden och själv fick jag parera hårt från sidan ibland och här började jag igen oroa mig för knät... det fanns spår i år, det var den största och till slut avgörande skillnaden mot förra året. De var långt ifrån bra, men de fanns och det räddade från en repris av förra årets fysiska katastrof. Jag kunde inte helt sträcka ut knät efter ca två mil igen, men det blev aldrig direkt ett tryck åt sidan som då, så knät höll över förväntan bra. Detta visste jag ännu inget om i detta skede och jag utkämpade en hår kamp med mig självunder den tredje och fjärde milen av loppet. Jag hade lovat mig själv att inte vara en idiot igen, jag körde trots allt helt slut på min utsida av höger ben förra året, så till den milda grad att jag inaktiverade min gluteus medius pga smärta vilket i förlängningen ledde till den låsning jag hade inför Lidingöloppet. Det tänkte jag inte utsätta mig för igen och just då kändes det som att jag höll på göra det. Jag tänkte kliva av igen, tänkte tanken alltså, jag tänkte för mig själv att det är inte värt det, det är inte värt 11 timmars slit och ett års rehab igen. Vad tror ni jag landade i? "Vem fan bryter? Inte jag!"

Halvägs in, Evertsberg, vallar om igen, har inget glid, klistret har frusit, kontrollerna är helt nedkladdade av soppor och sportdryck och t o m en pappersmugg rensas från skidans undersida. Ger mig ut i spåren med fäste och glid igen, 7 km utförskörning, på friska ben denna gång, inga tårar här inte. Det börjar vakna nåt inuti. Lundbäcksbackarna, folk ser helt slut ut, jag har fäste, jag har inte ont, jag är pigg, jag passerar människor, många människor, fy fan vad det är roligt att åka skidor!!!! Solen skiner! Det är bara tre mil kvar!! I Oxberg kollar jag batteriet i telefonen, jag har Runkeepern på, ser att en bekant skickat mina sms-rapporter till mig, jag beräknas i mål 17.59 efter min passering i Evertsberg. Under 10 timmar! Ok, inte vad jag siktat på, men med de mörka tankarna om 11 timmar i spåret känns det plötsligt som att jag superkör! Jag fortsätter!

Känner direkt att jag inte har så bra skidor igen, har redan passerat kontrollen och har inte egentligen tänkt att jag skulle behöva stanna igen. Börjar köpslå med mig själv igen, tävlingsdjävulen har vaknat, tidsjakten lever igen. Milen mellan Oxberg och Hökberg är mer vatten än snö, det är inte längre pölar, det är sjöar, som det splashar i när man kör igenom. Det finns grusvägar som smält fram med bara två spår vid sidan om som man kan passera i. Det är egentligen inte klokt, det här är inte skidåkning. Men jag har roligt igen, det känns kul att åka skidor, det är lite fart under fötterna. Det finns spår och emellanåt lite backar som det kommer lite fart i. Når Hökberg, bestämmer mig för en sista vallningn av skidorna. Blir stående i vallaboden nästan en kvart då de missar att ta in mina skidor. Blir sur och gnäller på en farbror, samma farbror som räddade mig i Hökberg förra året. "Vi gör så gott vi kan" säger han och lägger handen på min axel, samvetet klubbar mig. "Förlåååt... men jag är så sugen på att komma iväg". "Jag förstår" säger han, "du är pigg och fräsch och ivrig". "Och jag fryyyser" säger jag. Han pekar på mina skidor och säger till killarna, "nu tar ni de här, hon har väntat länge nog. Rengör och lägg nytt!" Ord och inga visor. De riktigt putsar skidorna, tar bort alla gammal valla som bara lagts på i lager på varann, putsar glidytorna. Skidorna langas ut, jag hoppar på så fort jag kan, det sista jag hör när jag far i väg är speakern som säger "det är en liten knix och sen är det utför och utför och utför!" Jag kör som en tok, hoppar aktivt mellan spåren, söker den snabbaste vägen hela tiden, passerar folk, i hundratal. Eldris kommer supersnabbt, jag bestämmer mig för en "elitpassering", inte stanna bara sträcka ut händerna, greppa en mugg i farten och fortsätta. Kaffe med socker i, underbart!! Kilometernedräkning i ental, susar förbi, klockan vid ca 2 km kvar säger halv sex, nästan exakt tangering av mitt tidigare rekordlopp. Fy fan vad jag kör!! Jag är trött men inte less, jag är mör men har inte ont. Jag orkar staka, har inte mjölksyra i skuldrorna, svänger in på målrakan och ser folk diagonala men jag stakar, med fart. Passerar mållinjen, ser fotografen, sträcker armarna i skyn, hinner typ posera och han flinar och ger tummen upp. Målspeakern säger mitt namn, jag kan knappt tro att jag återigen har klarat av det. Att det är slut och det är fortfarande ljust ute... 9h 43 minuter, två minuter bättre än mitt tidigare personbästa. Fast det svider lite, ville ju slå pb men det här känns som en tangering mer. Åh, vad det är bitterljuvt...

Hittar mina föräldrar, min syster har åkt på 9.03, något sämre än förra året, blir lätt förvånad faktiskt. Camilla går i mål 10 min efter mig, vi gör sällskap till omklädning och mat, en härlig avslutning på en fantastisk dag! Vi delade dagens höjdpunkt att få kliva ur pjäxor så fulla med vatten att de nog var fyra minuters åktid var, vägde nog ett ton, minst.. herregud, skidåkning, vattenskidor?

 Så nöjda på bussen till omklädning, dusch och mat!

När jag nu smält det här och analyserat allt har jag insett att jag gjort ett fantastiskt lopp. 2013, när jag åkte på 9.45, var det helt normala förhållanden, superskidor hade jag också. placerade mig ca 1000 av ca 1400 damer då, kring 11 000 av totalt knappt 14 000. I år, i vattenmassorna, när alla andra körde upp mot en timme sämre än de brukar, förbättrade jag mig med två minuter, placerade mig 740 av ca 1400 damer, 9001 av typ 14 000 deltagare. Hade jag haft samma förutsättningar som 2013 i år, hade jag varit under de 9 timmar jag siktade på. Det är bittert att inte fått chansen att göra tiden, men jag har också börjat förstå att det var en bra prestation, att jag faktiskt känner mig nöjd! Men det är helt stensäkert att jag aldrig ställer mig på startlinjen under de är omständigheterna igen, det slitgörat är inte värt det....